Personer med ätstörningar är rädda för att gå upp i vikt. Vilket är ett stort problem.
Det här med att få hjälp och komma ur sjukdomen, jag vill iallafall bli frisk och kunna äta utan att tänka på hur många kalorier det är i allt. Men att få hjälp, det innebär att man måste äta även fast man inte vill. Och äter man, ja då går man upp i vikt. Vilket leder till en jävla ångest. Så vill man ha hjälp eller inte? Det är frågan.

Jag hatar att jag inte kan spy. Det går bara inte hur mycket jag än försöker. Frustrerande!

"Vanliga" människor kanske tycker att grönsaker är grönsaker och frukt är frukt och allt det är nyttigt. Men så tänker inte jag. Jag äter till exempel aldrig bananer längre eftersom det innehåller ungefär dubbelt så mycket kalorier än en kiwi gör. Och majs innehåller också mycket mer kalorier än till exempel grön paprika. Jag kollar alltid kalorierna, vad jag än äter. Så även om folk kallar det nyttigt, så kallar jag en del av det onyttigt.

Vet ni? Den här matkampen tar över mitt liv totalt. Det är det enda jag tänker på hela tiden, jag skojar inte! Så fort jag ser andra människor jämför jag dom med mig. Så fort någon pratar om mat påminns jag om hur fet jag är. Varje sekund går åt till att tänka på hur jag ska förlora mer vikt och jag planerar för min mat flera dagar i förväg. Jag försöker komma på undanflykter så jag slipper äta. Vad är det som händer egentligen? Det var inte såhär det var meningen att det skulle bli.