Del 2 hittar du här.

Ja, 58 kg vägde jag och jag tänkte att om jag gick ner några kilo bara skulle min kropp bli jättefin! Jag började svälta mig själv. Jag åt ingen frukost, ingen lunch och väldigt lite middag. Jag gick ner ungefär 3 kg på bara en vecka, vilket bara var muskler. Men det visste jag inte då och jag tänkte "Vilken superbra metod för att banta! Varför har ingen gett tips om det här förut?"

Jag gick ner till 54 kg och där tog det stopp. Hur lite jag än åt gick jag inte ner mer i vikt. Jag tränade dock ingenting då. Efter ett tag förstod jag att det inte var ett bra sätt att gå ner i vikt på. Så jag började smått äta igen som jag gjorde innan det här. Såklart gick jag upp i vikt men inte till 58 kg som jag började på. Nej jag gick upp till 59 kg! Ett kilo mer än min "normalvikt". Det tog ju ett tag till jag kom upp på den vikten. Men jag kan säga att det var då jag satte stopp för maten och jag antar att det var då dom extremare tankarna kom. Det här var alltså sommaren 2011.

Ungefär samtidigt blev jag sviken av min kärlek och han gjorde mig djupt sårad! Jag började skära mig och så bestämde jag mig för att gå ner mer i vikt. Det var en jobbig period och jag kände verkligen att jag inte dög som jag var. Jag tvekade på allting i min omgivning och jag blev osäkrare än jag varit innan. Jag började gå ner i vikt igen eftersom jag bara åt frukost och middag, ingenting annat! Till julen 2011 låg min vikt på ungefär 54 kg igen och då bestämde jag mig för att mitt mål var att gå ner till 45 kg (det är fortfarande mitt mål).

Jag började träna väldigt mycket hemma på mitt rum. Jag var också ute och sprang och så gick jag hem från skolan vilket är 35-40 minuters promenad. Jag försökte hitta massa sätt att förlora vikt på. Började duscha iskalla duschar eftersom det skulle bränna mer kalorier. Jag började också få ångest väldigt ofta efter att jag ätit. Jag försökte spy upp maten men jag lyckades aldrig. Kände mig så extremt misslyckad och på den banan har det fortsatt. 

Nu ligger vikten på 52 kg och jag kämpar för att gå ner mer. Som ni ser har jag inte haft riktiga ätstörningar särskilt länge. I ett år har jag haft tankarna. Och i några månader har jag haft ångest och värre ätstörningar. Det går inte en minut utan att jag tänker på hur min kropp är.

Läs del 1 här.

Som sagt så stördes jag inte speciellt av kommentarerna om att jag åt som en häst. Jag var snarare ganska stolt som kunde äta mycket utan att gå upp i vikt. Men när jag var i 14 års åldern gav jag upp med allt. Jag blev olyckligt kär och jag tyckte inte någonting var roligt längre!

Jag slutade med sporterna jag höll på med och jag hamnade i någon slags depression. Jag berättade bara för min närmaste vän om hur jag verkligen mådde. Min mamma märkte väl på mig att jag inte var som vanligt. Hon frågade ofta "Är du ledsen?" eller "Du vet att man kan prata med någon om man inte mår bra?". Det var väl då jag borde ha lyssnat på henne och gått till bup. Men nej, jag påstod att jag mådde bra och att jag bara var trött. Och jag skyllde mycket på skolan.

Jag fortsatte att äta normalt, inte sådär mycket som jag åt när jag tränade, men som en normal portion. Jag fortsatte dock att äta godis och bakelser som om det inte fanns någon morgondag. Men jag brydde mig inte om min kropp eller hur jag såg ut. Depressionen gick över efter några månader och jag levde på som vanligt. I December 2010 blev jag kär igen. Galet kär. Det var den tiden som jag också började bry mig mer om mitt utseende. Gud vad jag hatade mig själv. Det fanns ingenting som jag var nöjd med med min kropp. Det var då det började. Jag bestämde mig för att gå ner några kilo. Jag vägde 58 kg och det var ju alldeles för mycket..

Jag kan inte sätta fingret på när själva fixeringen vid min kropp började. Det är som att den alltid har funnits där. Jag kommer ihåg när jag var runt 9-10 år och jag ställde mig på vågen. Då stod den väl på runt 35 kg. Sen tänkte jag "Men om jag tränar lite nu, undra om jag kommer gå ner i vikt då..?". Så jag började göra armhävningar och situps på badrumsgolvet för att sedan, några minuter senare, ställa mig på vågen igen. Och ser man på. jag gick ner 0.3 kg. Vad enkelt!

Det var inte ofta det hände, men jag tror att jag alltid har haft i bakhuvudet att jag måste vara smal. Och det kan jag faktiskt erkänna att jag alltid har varit. Jag har gått på sporter som ridning, gymnastik, innebandy och fotboll. Jag gick i en idrottsinriktad klass i högstadiet. Det har gjort att jag egentligen alltid har varit fysiskt aktiv. Jag har alltså inte behövt tänka så mycket på vad jag har stoppat i mig. 

Jag var en av dom sista i klassen att få bröst. Jag fick höra många kommentarer om det och det gick så långt att jag började söka på google "Hur får man större bröst" eller "Hur kan jag göra så brösten börjar växa". Jag funderade till och med på bröstförstoring. Jag var då runt 12 år. Efter något år förstod jag att det var all min träning som gjorde att mina bröst knappt hade börjat växa. 

Eftersom jag tränade mycket så åt jag även ganska stora portioner med mat. Jag fick alltid höra att jag kunde äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt. Min mamma sa alltid att jag var den som åt mest i familjen. Jag var också en riktig godisgris och älskade alla former av godis och bakelser. Jag kunde äta utan att gå upp i vikt. Jag stördes inte av kommentarerna då. Jag såg det varken som positivt eller negativt. Det var inget speciellt. Men saker förändras..


Nästa del kommer snart.

Tänkte berätta om hur mina ätstörningar började, även fast det är ganska svårt att veta för mig. Men jag ska försöka så gott jag kan. Men det göra jag nästa vecka. 

Jag tycker iallafall det är intressant att läsa andras historier. Vad som fick dom att ändra sin inställning till mat osv. Man känner igen sig i ganska mycket.