Läs del 1 här.

Som sagt så stördes jag inte speciellt av kommentarerna om att jag åt som en häst. Jag var snarare ganska stolt som kunde äta mycket utan att gå upp i vikt. Men när jag var i 14 års åldern gav jag upp med allt. Jag blev olyckligt kär och jag tyckte inte någonting var roligt längre!

Jag slutade med sporterna jag höll på med och jag hamnade i någon slags depression. Jag berättade bara för min närmaste vän om hur jag verkligen mådde. Min mamma märkte väl på mig att jag inte var som vanligt. Hon frågade ofta "Är du ledsen?" eller "Du vet att man kan prata med någon om man inte mår bra?". Det var väl då jag borde ha lyssnat på henne och gått till bup. Men nej, jag påstod att jag mådde bra och att jag bara var trött. Och jag skyllde mycket på skolan.

Jag fortsatte att äta normalt, inte sådär mycket som jag åt när jag tränade, men som en normal portion. Jag fortsatte dock att äta godis och bakelser som om det inte fanns någon morgondag. Men jag brydde mig inte om min kropp eller hur jag såg ut. Depressionen gick över efter några månader och jag levde på som vanligt. I December 2010 blev jag kär igen. Galet kär. Det var den tiden som jag också började bry mig mer om mitt utseende. Gud vad jag hatade mig själv. Det fanns ingenting som jag var nöjd med med min kropp. Det var då det började. Jag bestämde mig för att gå ner några kilo. Jag vägde 58 kg och det var ju alldeles för mycket..